Hitta rätt elgitarr-sträng!
Magnus Olsson, publicerat 2021-04-13.

Strängar är tveklöst en fundamental del av ens spelande, det går liksom inte att förbise dem, utan strängar inget ljud alls.
Det är med strängarna du skapar ditt sound, din ton och ditt ljud.
Trots detta är det en sak som ofta förbises av elgitarrister, som generellt är rätt dåliga på hur man kan påverka sitt sound med sitt strängval.
Det olika egenskaperna hos olika typer av strängar passerar de flesta förbi. Man kör på med vad man alltid kört med, väljer vad polaren säger är bra eller vad idolen använder. Många lever i tron att alla strängar är likadana, men mer fel kan det inte bli. Strängar är som en välfylld påse kryddor att smaksätta sitt sound och spel med. Strängar gör lika stor skillnad på ljudet som att byta till en helt annan typ av gitarr.

Tillsammans med dina händer är strängen starten i din ljudkedja och det är där allt som skall förstärkas skapas. Där sitter färger och egenskaper som inte går att trolla fram (eller trolla bort) på annan en plats i ljudkedjan. Det är verkligen värt att lägga tiden på att sätta sig in i strängarnas värld, otroligt mycket att vinna och inget att förlora.

Strängarna påverkar massor av saker.
Helt utan inbördes rangordning då alla stränganvändare prioriterar de olika egenskaperna olika högt.
Det är ändå alltid samma egenskaper vi alla vill ha från våra strängar, vi prioriterar dem som sagt bara olika högt.

1. Hur det låter.
2. Spelegenskaper.
3. Hur det känns att spela med.
4. Stämningsstabilitet.
5. Hur länge strängen behåller sin klang.
6. Hur länge den håller utan att gå av.
7. Intonering.
8. Att alla set av samma modell är exakt lika.
9. Har en snygg förpackning.

Låt mig förklara några av dessa lite närmare.

1. Ljudmässigt delas strängarna in från bright till mellow, alltså mer eller mindre topp. Men det är även många andra ljudegenskaper med i bilden, attack, balans mellan attack och decay, fasthet i basen, strängseparation osv, bara för att nämna några. Strängarna har också olika mycket output, hur mycket signal förstärkaren ser från micken, vilket påverkar både ljud och häng (tänk sustain). Många av dessa egenskaper påverkas också av strängtjocklek.

2. Med spelegenskaper menar jag till exempel saker som hur mycket fingerljud det blir när man flyttar fingrarna är eller hur mycket ”skrap” det blir från till exempel ett sliderör.
Till exempel har en Pro Steel ganska mycket fingerljud och en Chrome inget fingerljud alls.

3. Med spelegenskaper menar jag saker som hög eller låg tension (hur hård strängen upplevs att spela med), hur den känns mot fingertopparna osv.

4. Hur lång tid det tar innan strängen börjar låta trött, sakna spänst och klang.

5. Helt enkelt hur bra instrumentet håller stämningen, stannar i pitch eller hur man nu vill uttrycka det.
En faktor som strängarna påverkar massor, det är ju trots allt de som hamnar ur pitch.
En stor del av den egenskapen kommer sig från strängens material, hur uthålligt det är för att ständigt vara i hög tension. Alltså materialets förmåga att motstå utmattning och förändring i dess längdriktning. Samma egenskap som påverkar strängens förmåga att inte gå av.

6. Hur mycket vindmölla ackordspel, bends och tuffa Yngwie vibrato kan man göra innan strängen helt enkelt går av. Enkelt uttryckt, hur mycket spelande kan strängen ta innan materialet säckar ihop och går av.

7. Intonering är en viktig egenskap - är det inte intonerat spelar inga andra av strängens egenskaper någon betydelse. Nu kan man tänka ”intonerar gör man ju på gitarren - hur påverkar strängen intonation då om det är samma strängtjocklek?”. Det enkla svaret är, det gör den inte om det verkligen är samma tjocklek längs med hela strängen. Det är också problemet då många strängar inte är samma tjocklek längs med hela strängen. Om en sträng är olika tjock på olika ställen blir det ganska självklart att intoneringen får en knäpp på näsan.
Alla ospunna strängar (plain strings) har ett tunt lager tenn på ytan för att de skall hålla att spela på utan att direkt tappa tonen. Innan jag förklara så några snabba ord om strängtjocklek.

Tjocklek på strängar anges alltid i ”inches”, en vanlig 009 sträng är alltså 0,009” tjock.
För oss som mäter i mm, cm osv blir det en 0.2286mm tjock sträng.
Är strängen inte tillverkad med extrem precision när tennlagret läggs på blir det till en sträng där måttet slår +-15-20% vilket gör intoneringen helt off. På spunna strängar är det samma sak men av ännu fler anledningar. Till exempel att strängen inte spinns med ett exakt jämnt tryck vilket gör att den varierar i tjocklek på olika ställe på strängen, att tråden man spinner med och/eller kärnan den spinns på inte är exakt i mått.
Det är helt enkelt extremt viktigt att strängarna är tillverkade med extrem precision.
Utöver att påverka intoneringen påverkar det även tension i strängen, vilket gör att de känns olika från set till set och att gitarren behöver justeras (speciellt om man har flytande stall). Värt att notera är att ratio mellan kärnan och det den är spunnen med, till exempel tunn kärna med  tjockare spunnen tråd eller tjock kärna med tunnar spunnen tråd, påverkar både ljud, tension och spelkänsla. Detta gör att exempelvis 026w sträng kan ha olika tension från olika tillverkare eller mellan olika modeller av strängar.

8.
Denna hänger samman med samma egenskaper som beskrivna ovan, att strängarna inte är exakt samma tjocklek i varje paket man plocka upp. Att behöva justera sitt instrument för att kompensera för strängarna varje gång man byter är det helt enkelt inte värt att pilla med.
För turnerade gitarrtekniker är detta en fundamental sak som är verkligt viktigt, därför är D’Addario utan tvekan den vanligaste stängen när gitarrtekniker själv får välja.
Utan att nämna namn är några tillverkares strängar verkligen inte tillverkade med precision.

9. Jo, snyggt är viktigt…

Några ord om olika strängtjocklekar.
Det är fler egenskaper att finna i olika strängtjocklekar av samma strängmodell än bara hur hårda de känns att spela med. Olika hårdhet är någon man vänjer sig vid ganska fort och det bör inte vara enda orsaken till vilken tjocklek man väljer. Olika tjocklekar påverkar också ens ljudkaraktär, karaktären på ens vibrato, hur legato/stackato det låter, balansen mellan attack och decay bara för att nämna några saker som påverkas.

Om vi börjar med ljudet så är det en vida utbredd missuppfattning att ju tjockare strängar desto mer ton. Troligen sprunget ur den märkliga synen att ju tjockare strängar desto manligare är man.
Så är det självklart inte. Däremot har olika tjocklekar olika ljudegenskaper och typ av ton.
Till exempel kan man inte få till ett trovärdigt Allan Holdsworth ljud med ett 012 set och lika lite få till ett trovärdigt SRV ljud med ett 008 set. Skillnaderna mellan ett 008 och ett 012 set gör att de har helt olika karaktär i allt och låter helt olika.

Strängars output ökar med ca 10 % för varje storlek man går upp.
Output menat som i hur hårt strängarna driver mickarna. Mer massa är mer magnetism som blir mer output som förstärkaren ser. Hur en förstärkare svarar och låter förändras mycket av hur hårt den drivs på ingångssteget. Det är också stor skillnad på om den drivs hårdare av en tjockare sträng än att den drivs hårdare av en hetare mick. Det är många faktorer som samverkar. Generellt så öppnar förstärkaren upp av att drivas på lite hårdare av tjockare strängar om en gitarr har svagare till medium heta mickar. Till exempel om man går från ett 009 till en 011 set på en singlecoil gitarr så blir ljudet öppnare, piggare och mer livfullt och övertoner i toppen. Har man väldigt heta mickar är den egenskapen helt borta. Tjockare strängar och heta mickar får ofta ingångssteget att börja ducka och det låga registret blir ofokuserat och mindre tajt plus att frekvensomfånget blir smalare (går inte lika lågt och inte lika högt). Plus att förstärkarens headroom minskar påtagligt. Rent generellt så brukar gitarrister med hetare mickar föredra tunnare strängar och gitarrister med svagare mickar brukar välja tjockare strängar. En tunn sträng på en het mick kan få lika mycket output som en tjocksträng på en svag mick men med helt olika karaktär.

En tjockare sträng har större volymskillnad mellan attack (anslaget) och decay (utklingning, sustain) än en tunnare av samma material. Det gör att man upplever en tunnare sträng som mer legato i sin ljudkaraktär. Samtidigt slår en tunnare sträng i taket tidigare än en tjockare.
Slår i taket menat som en hårt ställd limiter - alltså att det händer inget hörbart om man spelar ännu hårdare. Det gör att en tjockare sträng, trots att den har högre output, har mer dynamik (avståndet mellan hur mjukt och hårt du kan spela och fortfarande höra en skillnad) så länge man inte har väldigt heta mickar.

En stor skillnad mellan olika tjocklekar är strängens tension vilket, förutom det uppenbara med hårdare att trycka ner och bända, även påverkar hur mycket strängen flyttar sig/rör sig vid X kraftigt anslag.
En tjockare sträng rörs sig mindre i sidled än en tunnare av samma anslagskraft. Det gör att de flesta gitarrister upplever att det är lättare att spela snabbt med plektrumanslag på en tjock sträng än på en tunn (eftersom en sträng som flyttar sig mindre gör att man kan göra mindre plektrumrörelser och spela fortare). Samtidigt gör högre tension det svårare att spela legato då det krävs mer kraft för att göra hammer-ons och pull-offs.

Lite exempel på tension skillnaderna i siffror är (hela instrumentet stämt i A 440hz).
Höga E strängen tension i olika tjocklekar med ett vanliga EXL set.
0.008 = 4.708 kg tension.
0.009 = 5.960 kg tension.
0.010 = 7.357 kg tension.
0.011 = 8.904 kg tension.
0.012 = 10.595 kg tension.

Ganska stora skillnader på pappret att gå upp eller ner ett steg vänjer man sig vid fort.
Vilken ton strängen är stämd till påverkar dess tension mycket.
Till exempel blir en 0.010 strängen använd som en B sträng ist 4.132 kg tension.

(Denna information kan vara bra att känna till om man vill stämma om till andra stämningar och behålla tension som normalt. Här finns en mycket användbar lista för olika strängars tension vid olika pitch. https://www.daddario.com/globalassets/pdfs/accessories/tension_chart_13934.pdf). Värt att notera är att olika strängmodeller har olika tension vid samma pitch, men mer om det senare.

Detta med strängtjocklek är komplex då det är så många saker som påverkar varandra.
Saker som hur hårt man spelar (anslag), typ av mickar, förstärkare och eventuella pedaler.
Jag skulle verkligen uppmuntra att ta sig tiden att testa själv och bilda sig en egen uppfattning om vad som funkar bäst för dig. Även att inte låsa fast sig vid en tjocklek utan ta den som funkar bäst för det du tänker spela just då.


Ok, låt oss nu ta en närmare titt på tillgängliga kryddor att smaksätta med.
Som nämnts klassificeras strängar från bright till mellow och då kommer strängarna i denna ordning (från bright till mellow).


Innan vi dyker in för en närmare titt på var och en av dessa är det några få saker som måste förklaras.
Förr i tiden var alla spunna strängar spunna på en rund kärna. En tillverkningsmetod som tyvärr väldigt lätt orsakade att den spunna tråden släppte från kärnan och hela strängen tvärdog klangmässigt. D’Addario insåg på 70-talet fördelarna med att linda tråden på en hexagonal kärna istället och problemet med lindning som släpper från kärnan var ett minne blott. Detta är en överlägsen teknik som alla andra tillverkare kopierat och nu är det väldigt svårt att hitta en sträng med rund kärna (även om det finns).

Ok, en djupare titt på varje specifik strängmodell.
De som skiljer de olika modellerna åt är i huvudsak två saker, material (legering) och tillverkningsmetod.



XL Pro Steel Round Wound

Pro Steel är en round wound stålsträng på en hexagonal kärna.
Round wound är den vanligaste strängtillverkningsmetoden. Det är en rund tråd spunnen på en solid, hexagonal, kärna och det är den sortens strängar som de flesta gitarrister är vana vid. Legeringen är av stål och den har därför kraftigare magnetism, alltså mer output.
 
Pro Steel är en diskantrik (bright) sträng med ett fylligt och tajt basregister som upplevs som fast och tydligt. Det är inte att strängen har mer bas eller lågt mellanregister än andra strängar, mer att det låga är mer fokuserat, tajtare och har bättre separation och tydlighet. Diskanten är öppen, klar, sprillig och övertonsrik. Man upplever strängen som tajt, samlad och med en rapp och pigg karaktär.

Strängens mest framträdande egenskaper är den klara diskanten, den tajtare basen och att strängen driver micken lite hårdare (mer output). Dessa egenskaper ger en sträng som märkbart förbättrar strängseparationen vid ackordspel, alltså tydligheten att höra vilka toner som faktiskt spelas. Även tydligheten och notseparationen vid riff och solospel.
Vi pratar inte bara små nyanser här, skillnaden är klart märkbar även för ett otränat öra. Metallegeringen i strängen gör att den håller tonen längre än en nickelpläterad stålsträng.Den har en lite grövre yta att spela på. Här pratar vi nyanser, även om skillnaden märks.
De spunna strängarna har lite lägre tension än på vanliga EXL strängar.

Typiska användningsområde.
Folk som spelar nerstämt eller med mycket dist och behöver separation och/eller ett distinktare ljud. Även en kanonsträng för baryton gitarrister. Även för någon som letar efter ett riktigt öppet rent ljud med mycket ping och övertoner. En undergörare om man har, till exempel, en muddy Les Paul som behöver piggas upp för att bli av med den luddiga känslan som en trött gitarr har.

Optimal för:
Att få liv i gitarr med ett muddy och otydligt lågtregister.
Att tajta upp ett svampigt lågt register
Att öppna upp en diskantfattig gitarr.
Att förbättra separation, tydlighet och sustain.

Mindre optimal för:
Den lite grövre ytan gör att man kan behöva lite förhårdnader på fingertopparna vilket gör att strängen inte är optimal för en nybörjare. Men med det sagt, kör man med dessa så får man sina förhårdnader (som man behöver för att få en bra ton) väldigt mycket fortare.





NYXL

Sen D’Addario introducerade att spinna strängar på en hexagonal kärna har strängar tillverkats mer eller mindre likadant. Men i början av 2010-talet började D’Addario experimentera med tanken att tillverka en ny sträng med alla hjälpmedel och kunskap som fanns tillgängliga. Helt enkelt se om man kunde tillverka en bättre sträng nu än då. Man ville börja om från början och se vad som kunde göras bättre i alla led av tillverkningen, nya material, nya tillverkningsmetoder, nya maskiner, nya förpackningssätt osv.

Slutligen, på våren 2014 kom resultatet ut på marknaden under namnet NYXL.
Namnet står för New York XL, döpt efter namnet på det nya stål som togs fram till strängarna och som döptes till NY Steel. Som i sin tur kommer ifrån det att fabriken och tillverkningen ligger i New York. Materialet man tog fram är ett kolstål med högt kolvärde som sträcker sig markant mindre och håller markant längre (tar längre tid för att bli utmattat). Man uppfann också ett nytt sätt att fästa kulan vid strängen på plain strängarna kallad fusion twist vilket ökar stämningsstabiliteten markant.
NYXL tål mer stryk, håller stämningen bättre och håller tonen bättre än alla andra strängar på marknaden. NYXL var och är en sträng som helt revolutionerade många av de egenskaper vi gitarrister uppskattar mest, saker som stämningsstabilitet och hur snabbt strängen sätter sig i stämning, hur länge den behåller tonen (utan att vara en coated sträng), hur länge de håller utan att gå av osv. Ton är självklart subjektivt men NYXL är enligt mig överlägsen vanliga strängar på alla punkter. NYXL är tonmässigt ganska lik en vanlig Nickel Wound sträng typ EXL men har en lite knuff i mellanregistret mellan ca 1 - 3.5kHz vilket gör att man enklare tränger igenom i en tät ljudmatta. NYXL låter helt enkelt helt fantastiskt.

Typiska användningsområde.
Alla lägen där man spelar vanlig elgitarr.

Optimal för:
Att få en sträng som sätter sig snabbare.
Att få en sträng som håller stämningen ca 10 gånger bättre än en vanlig sträng.
Att få en sträng som tåler stryk bättre och som håller (som inte går av) markant längre.
Att få en sträng som trots att den inte är coated håller tonen ca 4 gånger längre än en vanlig sträng.

Mindre optimal för:
Inget.



XL Nickel Wound

Industristandard och referenssträng för elgitarr. Den är vad de flesta gitarrister tänker på när man säger ”gitarrsträng” och är utan tvekan den mest använda strängtypen i alla stilar av musik och spel.
XL är också en ganska bright sträng med bra separation och ”standard” output.
Är man osäker på vad man letar efter och bara vill ha en sträng är det dessa man skall välja.
Lite slarvigt kan man beskriva den som den ultimata ”one size fits all” strängen, den är bra till allt.

Typiska användare:
En sträng för alla som spelar, eller någonsin tänkt spela, elgitarr.

Optimal för:
När man vill ha ”strängen”.

Mindre optimal för:
Nä, den är lämplig till precis allt.

XT Nickel Round Wound

XT är en coated sträng för den som vill ha det klassiska EXL soundet men vill att strängen skall behålla tonen längre. XT är också den första strängen på marknaden där även de ospunna strängarna är coated. Coated strängar görs på i huvudsak två sätt, antingen att man gör materialet coated och sen gör strängen efter det eller först gör strängen och sen coatar den.
Båda metoderna ger olika resultat både spel och ljudmässigt och det är mest en smaksak vilket man föredrar. Coated före spinningen påverkar tonen mindre men håller inte tonen lika länge som coated efter. XT är en sträng som blev coated innan strängen tillverkades. Det gör att coatingen påverkar tonen extremt lite. Coating är inget man vare sig känner eller hör utan att leta efter det. Skillnaden mellan XT och en vanlig EXL är verkligen extremt små nyanser.
XT är spunnen på samma NY STEEL kolstålkärna som NYXL och har D’Addarios Fusion Twist och därför några av NYXLs fördelar som extrem bra stämningsstabilitet, att den sätter sig snabbt och håller länge (från att gå av).

Optimal för:
Gitarrister som vill ha en coated Nickel Round Wound sträng men inte vill förändra sin ton och/eller hur gitarren känns att spela på. Alla som provat coated strängar men inte gillat dem på grund av ljud eller känsla är en användare av dessa strängar. Helt enkelt för den som vill ha en sträng som vara längre utan att höra eller känna det.

Mindre optimal för:
För någon som inte vill ha en coated sträng.





XL Half Rounds

Det är en sträng som startade sitt liv som en vanlig Nickel Round Wound sträng, där man försiktigt polerat ner topparna på lindingen. Detta gör en sträng med en slätare yta någonstans mitt mellan en Round Wound och en Flat Wound sträng. Men då strängen redan från början är spunnen med en rund tråd så påverkar de inte hur hård strängen känns vid bends och vibrato. Det känns som en vanlig round wound sträng i hårdhet att spela med.
Tonmässigt är den lite mindre toppig (bright) än en vanlig Nickel Wound sträng, men i övrigt tonmässigt lik. En perfekt sträng för att runda av den värsta toppen i en singlecoil gitarr.
Den slätare ytan gör att man kraftigt minskar ”finger rör sig mot strängarna” ljud vilket gör den optimal för studioinspelningar där man vill slippa ”fågelkvitter” när man flyttar fingrarna.
Den slätare ytan gör den också väldigt bra för slidespel, det blir mindre rassel och skrapljud från sliden mot strängen.

Optimal för:
Half Rounds är en sträng som brukar uppskattas av rockabilly och blueslirare vilket ger en bra bild av var den ljudmässigt placerar sig. En lite mjukare klang med lite mjukare attack än en vanlig EXL utan att bli jazzluddig i karaktären. Även jazzlirare som ibland spelar andra stilar på samma gitarr gillar att de kan komma närma ett jazzljud ur en sträng som även funkar bra för när man vill ha ett mer öppet ”standard” sound.
En half round sträng är också en sträng som har normal tension att bända och göra vibrato medan en traditionell jazzsträng (flat wounds) har markant mer tension som gör bends svårare. Half Rounds är en sträng som alla slidespelare verkligen borde testa.
Den är också en lösning för någon som vill tämja diskanten i sin gitarr lite.
En perfekt sträng för en nybörjare som vill skona fingertopparna lite.

Mindre optimal för:
Den är inte optimal för nedstämt och hårt distat riffspel.

XL Pure nickel

Pure Nickel Round Wound är en sträng i samma material som gitarrsträngar var i förr. Men utan det minus att de förr var spunna på en rund kärna. Pure Nickel är spunnen på en hexagonal kärna med i ett material med mycket nickel vilket gör en sträng med en mjuk och varmare ton och en lägre, snällare, output. I spelkänsla är den väldigt lik känslan från en vanlig Round Wound sträng med marginellt mer tension på de spunna strängarna. Den stora skillnaden med Pure Nickel är ljudet.
Den är märkbart mjukare i attacken och varmare och snällare diskant, men inte så mycket att den blir luddig och otydlig. På framför allt singecoilgitarrer gör den underverk för ens ton.
En traditionell S- eller T-style gitarr är från början designade för en Pure Nickel sträng, vilket är förklaringen till den ”spik i örat” många upplever komma från stallmicken på dessa gitarrer.

Optimal för:
Det är en sträng som är optimal för alla som önskar en lite varmare ton med mindre snapp och attack. Den lägre outputen gör också att man upplever att instrumentet får mer och lättare kontrollerbar dynamik i sitt spel. En perfekt sträng för att runda av toppen på en skrikig strata eller tele. Också en fantastisk stäng för någon som spelar baryton med rent ljud, gärna med lite tremolo på, och vill att det skall låta ”rätt”.
Att blanda ljudet från en vanlig sträng med ljudet från en Pure Nickel vid en dubb i studion ger en helt fantastisk bredd och gör ljudet STORT.

Mindre optimal för:
Någon som vill ha en väldigt bright sträng. Eller för någon där attack är nummer ett på önskelistan.

XL Chromes Flat Wound

Chromes är en traditionell slipad jazzsträng.
En stålkärna spunnen med en platt tråd istället för, som vanligt, en rund.
Strängen har ett lite dämpat men fylligt ton med en varm och mjuk attack.
Det att strängen är spunnen med en platt tråd gör att den är styvare att göra bends och vibrato med.
En fantastiskt smooth spelkänsla.

Chrome är världens mest populära Flat Wound sträng och branschstandard för jazzgitarrister och referenssträng för hollow-body gitarrbyggare.

Optimal för:
Jazzsnubbar och popsnubbar primärt.
Även barytongitarrister som spelar med rent ljud.

Mindre optimal för:
Är nog inte optimal för någon som bara vill spela bluesbends hela dagarna då de spunna strängarna blir märkbart styvare än en Round Wound.
Inte direkt, den är för folk som vill ha en Flat Wound sträng. De som säger ”jag behöver nya strängar till sonens gitarr” är troligen inte kunde för dessa.

En sammanställning av tension som blir lättare att överblicka och jämföra mellan de olika modellerna.

Min förhoppning är att denna omfattande läsning fått dig intresserad av att göra ett eget djupdyk ner i strängdjungeln. Att du provar köpa några olika set du tycker verkar spännande och verkligen testar vad det gör för dig, ditt spel och ditt sound. Även om det är nördigt så finns så mycket inspirerande och utvecklande klangfärger att hitta i olika strängar. Jag är övertygad om att du kommer att få samma ”halleluja” upplevelse av ett seriöst test som jag fick när jag började experimentera med det. Nu har jag olika sorters strängar på flera av mina instrument för att få en bredare och mer inspirerande ljudpalett att måla med.
Jag använder olika typer av strängar för att lyfta fram ett specifikt instruments egenskaper ännu mer eller att pressa ner de egenskaperna om det är sådana man inte vill ha där (till exempel, för bright eller för muddy). Eller olika typer av strängar för den typ av spel just det specifika instrumentet är tänkta att används till.

Prova, det är värt det och kundskap väger inget.

Magnus